Hej då nappen!

   Jonathan har ju haft napp sen han var helt liten och de har varit en stor del av hans liv. Snutte & Napp är närmast en institution och är en del av varje godnattstund och har även varit en stor tröst när man varit så där extra ledsen som man ju kan bli om man slår sig eller om man inte fick lika stor kakbit som pappa. Det är därför inte helt självklart att man som förälder ser fram emot den dag då det är dags att sluta med nappen. Hur ska det gå att falla i sömn när man ska sova eller hitta tröst när man är ledsen, när nappen inte finns mer? Vi har dragit ut lite på detta och känt att Jonathan inte riktigt varit redo. Så kom julen också, och det kändes inte riktigt rätt att bråka med sånt i juletid.

   Om en månad åker vi till Thailand och vi har väl känt att det har varit lite av en deadline. Han har bara haft en enda napp kvar i ganska lång tid och vi har vägrat att köpa nya. På resande fot kände vi ändå att risken skulle bli för stor att vi stod nånstans mitt i djungeln med ett hysteriskt barn för att nappen var borta och det inte gick att få tag på en ny. Så nu var det dags!

   I Malmö finns ett så kallat nappträd där barn kan hänga upp sina nappar när det är dags att säga farväl. Det är en rätt rolig tradition och det kändes fint att kunna göra en liten ceremoni av det hela. Så igår åkte vi och rekade lite, mest för att Jonathan skulle få en känsla för vad det hela handlade om. Han trodde inte riktigt att det fanns träd som det växte nappar på och blev väldigt förundrad när han fick se ett riktigt nappträd. Egentligen hade vi tänkt att vänta tills nästa helg med att hänga upp Jonathans, men han verkade väldigt redo och sa att han gärna ville hänga upp sin napp i trädet för att han var en stor pojke nu. Så i förmiddags plockade vi ner nappen från Jonathans sovrum, knöt ett fint silverband om, samt en grön och en lila ballong, Jonathan valde själv färgerna, och så åkte vi tillbaks till nappträdet. Efter att ha tittat lite på alla nappar som hängde där valde vi ut en gren och hängde upp nappen. Jonathan själv verkade ganska oberörd, men vi föräldrar kände plötsligt en känsla av vemod och insåg hur stort det egentligen var. 'Nu går vi vidare!' sa Jonathan. Han var otålig för att vi hade lovat en liten present för att han varit så duktig. Innan vi gick, fick vi till ett 'Hej då nappen!' och stannade upp några sekunder till, bara för att känna efter lite extra. 

   Sen åkte vi till leksaksaffären och Jonathan fick själv välja present. Inte helt oväntat blev det ett riktigt, riktigt tufft lasersvärd som kan blinka i rött, blått och lila samt låta riktigt, riktigt mycket. Det var perfekt!

   I kväll när Jonathan skulle sova konstaterade han lite allvarligt 'Min napp hänger i trädet!'. Det märktes att han också tyckte det var lite stort. De viktigaste gosedjuren, som katten, leoparden, de två små mössen, den stora musen, pappas gamla nallebjörn och uttern, kom helt upp bredvid Jonathan, men sen var det klart. Nappen är nu inte längre en del av Jonathans liv, och man är inte helt långt bort från att fälla en liten tår. Nu, när allt är över, visade det sig att det nog var vi som inte varit riktigt redo. Det var vi som behövde en ordentlig avslutning, inte Jonathan. Vår lilla gosse har tagit ett stort kliv mot att bli en stor pojke. Vi är så stolta över dig, vår välartade son!

Oj, va många nappar!

Där är min napp, den gröna med de fina ballongerna!

Jonathan övar Star Wars-moves med sin nya, fina light saber.