Till Amerika - Jonathan struntar i jetlag

Vi tänkte att vi kunde låna Jonathans blogg till att hålla er uppdaterade om vår resa till norra Kalifornien. Jonathan är ju trots allt med, så jag tycker det är ok. Men för att det inte ska kännas för fel, så handlar första inlägget om resan hit, med stort fokus på Jonathan.

Att komma till San Francisco gör man, tro det eller ej, lättast med flyg. För oss blev det en resa från København via Toronto. Det tar ca 8 + 5 timmar i luften + 2 ½ transfer. Inget som direkt får en småbarnsförälder att längta. Snarare tvärtom, jag var faktiskt rätt orolig. Speciellt eftersom Jonathan under sista veckan innan resan ändrats rätt mycket och blivit mer besvärlig än nånsin. Han var svårare att underhålla, sov sämre på kvällarna, ville bäras runt hela tiden och skrek om han inte fick som han ville. Kvällen innan resan var han som värst, han kom i säng nästan 3 timmar efter normal sängtid och var riktigt sur och tvär hela dagen förutom när han blivit riktigt fysiskt aktiverad, något som är svårt att göra på ett flygplan. Det finns ju inte så mycket plats att spela på. 1 kvm ungefär...i 13 timmar. Vi hade laddat med en massa bäbissnacks, frukt, favoritmat och favoritleksakerna som varit undangömda en vecka.

Så kom dagen för resan, Jonathan vaknade som vanligt, var lite lagom gnällig under frukosten och tyckte nog det kändes lite konstigt när vi höll på med den sista packningen. Vad var på gång? Men han var i gått mod och lekte runt på grusplanen i väntan på taxin. Tåget över bron till Kastrup gick också fint och lagom till incheckningskön, som var extra långsam pga ny personal och nytt datorsystem (på samma dag, bra tänkt där), var det dags för förmiddagslur så han sov sött.

Vi var desto mer stressade. Det värsta med flygningen är den stressen man känner innan man fått packat det sista, taxin har kommit, man har kommit ut till flygplatsen, innan man fått sitt bordingkort och innan man kommit igenom säkerhetskontrollen. Det är så många led som gå fel. När man väl är igenom kan man slappna av. Då har man gjort allt och resan ligger liksom inte i ens egna händer längre.

Men allt flöt på fint. Vi fick bästa "infant-platserna" och kön till säkerhetskontrollen var kort och snabb. På "insidan" letade vi reda på "lek-loungen" där vi spenderade en knapp timme med att bygga med gigantiska legoklossar. Mycket roligt!! Jag byggde en legogubbe som var en dryg meter hög. Hittade också en lekkamrat från typ Ryssland...Jonathan alltså, inte jag. Jag hade fullt upp att bygga lego, eller knappa på telefonen, som nedan.

Lek-loungen

Sen började det närma sig boarding och som vanligt upptäckte vi en extra säkerhetskontroll med megalång kö som ändå gick rätt snabbt. Men det är otroligt hur de alltid är där. De där extrakontrollerna som alla missat så det blir lång kö och ALLA blir superstressade eftersom ALLA är ute i sista minuten. Inklusive oss. Men det gick fint, det också.

Själva verket är att hela flygresan på 8 timmar till Toronto gick fantastiskt. Jonathan sov snällt en del av tiden, lekte sött en del, busade lite en del och var bara väldigt lite gnällig en väldigt liten del av tiden. Helt fantastiskt! Det var också superfint väder och vi fick rätt bra vyer över både Grönland, nordöstra Kanada och området kring Toronto.

Jonathan sover sött

Grönland

Nånstans i nordöstra Kanada

Nära Toronto...eller var det Skåne, svårt att säga.
Det kändes lite som om vi inte kommit nånstans, trots 8 timmars flygning.

Väl i Toronto var Jonathan rätt trött, för det var ändå läggdags för honom, svensk tid. Men vi håll honom vaken i förhoppning att han skulle kunna sova nästan alla 5 timmar mellan Toronto och San Francisco. Vid incheckning visade det sig att de inte hade några "infant-platser" med extra stor plats alls. Så vi skulle i princip behöva sitta med Jonathan i knät i alla 5 timmar. Kändes sådär, vi började ju också bli rätt trötta och slitna efter många timmar på resande fot. Men det gick bra det också. Jonathan klarade de sista 5 timmarna galant och sov mesta biten. Och inte nog med det. När vi väl kommit fram till vår lägenhet och det var sovdags på riktigt (9 lokal tid, men 6 på natten hemmatid) så fortsatte Jonathan att sova och han sov och sov och sov nästan helt till normal vakentid. Och dagen efter var han helt som normalt: en förmiddagslur, en liten eftersmiddagslur och i säng vid halv åtta-åtta tiden. Han struntar helt enkelt i jetlag. Ska prova det jag också. Vi kanske ropar hej för tidigt nu, men det bjuder vi på isåfall.

Det blev väldigt många ord för en så pass händelsefattig resa men jag tycker ändå att det var värt ett inlägg, mest för att säga hur otroligt skönt det var att resan gick bra och hur otroligt stolta vi är över lilla Jonathan som klarade det så bra. Tack, busen!