Apor!

Efter några dagar på Koh Lanta, kände vi oss lite mätta på svenskar, shopping och strandliv a'la Mallorca så en dag flydde vi så långt söderut vi kunde komma, till Moo Koh Lanta National Park. Den ligger på södra spetsen av ön och innefattar också en massa andra obebodda öar runt om Koh Lanta. Det är en bit dit så vi hyrde en taxi för en dag och begav oss söderut. Vi hade läst att de sista 7 km av turen dit bestod av dirt road så vi var förberedda på en lång transport. Det visade sig dock av tiden sprungit ikapp dirt roaden som förvandlats till en fin, om än något kuperad, asfalterad väg, så det tog inte mer än 45 minuter att ta sig hela vägen.

Det första vi möttes av var en apa som satt och trivdes på en skylt vid ingången. Det visade sig att detta inte var sista apan vi skulle träffa, även om detta nog var den trevligaste.

Trevlig apa!

I nationalparken fanns en fyr, som var var majestätiskt placerad på en liten udde.

Majestätiskt placerad fyr

Utsikten från fyren får man väl ge 'med väl godkänt':

Utsikt från fyren där man kunde se nationalparkens stenstrand till vänster och sandstrand till höger.

Det fanns en liten vandringsslinga på några km som tog en på en timmas djungelpromenad. Vi blev dock rätt svettiga efter att klättrat upp till fyren i drygt 30-graders värme, så vi gick till restaurangen för att grunda med en glass. Efter att vi köpt glassen försäljaren att vi skulle se upp för aporna. Vi tänkte att hon menade om vi tog med de på turen så vi sa något i stil med 'det är lugnt, vi stannar här på ute-restaurangen och äter glassarna,'.  Men det visade sig inte vara lugnt för ungefär 10 sekunder senare dök en apa upp från ingenstans och tog Jonathans glass på det mest graciösa sätt. Ytterligare 3 sekunder senare var de borta, både apan och glassen. Jonathan tyckte inte det var riktigt så roligt som vi, men vi köpte en ny glass till honom och då blev det lite bättre även om hans inställning till apor försämrats lite. Med hjälp av en jordkastande försäljare och vakande ögon lyckades vi få i oss glassarna utan fler ap-incidenter. Så var det dags för djungeltur. Vi gav oss iväg. De första 400m var en backe i öppen sol som kändes nästan lika hög som lång, så vi fick bära både Milla och Jonathan och blev rejält utmattade. Väl inne i djungeln blev det svalare och vi återfick krafterna.

Djungelvandrare med återvunna krafter...

Här har vi återvunnit så många krafter så vi orkar leka med en lian.

Det var en superfin tur genom djungeln som var väldigt gå-vänlig och väl underhållen med lite skyltar här och var som berättade om olika djungelsaker, som t ex vad vissa träd hette och vad de kunde användas till och vilka djur som bodde i skogen.

Efter en dryg halvtimme var det dags för fika och vi började duka upp med supergoda bullar. Efter bara några sekunder kunde vi höra prasslande från djungeln och snart såg vi en apa som närmade sig, inte speciellt försiktigt utan väldigt bestämt. Vi tänkte att det var dumt att utmana ödet så vi packade ihop vårt fika lite snabbt och gick därifrån, Jonathan med sin bulle i handen. Jag som gick sist hann precis se apan rusa förbi mig, kasta sig mot Jonathans hand, lirka ur bullen och sen snabbt tillbaks. Denna gång var det inte riktigt lika graciöst och Jonathan blev väldigt rädd och ledsen. När han snabbt kommit upp i mors famn ropade han "Fy, apa!!" mellan tårarna. Vi gick snabbt därifrån och försökte trösta honom med att apan var jättehungrig och bara ville ha våra goda bullar. Men det kändes lite olustigt. Vi såg ett par fler apor hela tiden och de var inte alls rädda för oss och de såg ut att ha stenkoll på vad vi hade i händerna. Vi njöt inte riktigt lika mycket sista biten, i alla fall inte tills vi kom ut på andra sidan till denna syn av ett smaragdblått hav genom träden:

Runt nästa krök kunde vi skymta sandstranden och fyren ännu lite längre ut:

Vi avslutade turen med ett besök på stranden inklusive ett otroligt skönt dopp i det blå. Det var rätt många apor på stranden med och vi såg en som tog tillfället i akt och rotade runt i en annan turists öppna ryggsäck medan hon var ute och badade. Vi började bli rätt hungrig och framförallt Milla skulle ha mat men det kändes lite olustigt att ge henne mat med vakande ap-ögon i träden omkring. Det var då Jonathan kom på det brilljanta. "Apor KAN inte simma!", sa han. Aha! Vi satte på Milla badkläderna och tog henne med ut i vattnet tillsammans med barnmaten. Sen satt vi och matade henne 5m från strandkanten. Där var vi äntligen säkra för aporna och vi var så nöjda med hur vi lurat aporna så vi gick och hämtade bullarna och satt ut i vattnet och käkade de också.

Senare kom vår taxi och hämtade oss på förutbestämt tid och vi åkte till en annan strand för en sen lunch. Sen åkte vi hem!

Elefanter!

Det är svårt att undgå elefantridning på Koh Lanta, så vi försökte inte ens. Däremot var Milla lite för liten för att kastas upp på en elefantrygg, hur stabil den än må vara, så Maria fick stanna hemma med henne medan Jonathan och pappa tog en tur i djungeln. Men ni behöver inte vara oroliga för Maria, hon tog igen det på oändligt många thaimassager och thai-matlagningskurs.

Här vinkar vi farväl. Kanske ses vi igen...kanske inte!

Vi mutar elefanten med bananer, så den inte ska göra något dumt ute i djungeln. Vi är ju inte vana vid mutor och korruption hemma i skandinavien, men här i djungeln är det rätt vanligt, speciellt bland elefanter.

Bananerna gjorde nytta och här poserar elefanten vackert framför kameran.

Ja, man undrar hur elefantryttararna klarade sig innan det fanns mobiler. Hur höll man sig uppdaterad på nya och coola elefant-moves eller om det kommit någon ny elefant-diet efter LCHF? Man har svårt att föreställa sig hur annorlunda deras jobb måste varit innan...

Koh Lanta

Klong Dao beach på Koh Lanta innehar nog den största koncentrationen svenskar...utanför Sverige. Det är verkligen helt otroligt hur många det är. Man hör svenska överallt, hela tiden! Bortsett alla thaier, uppskattade vi det till 80% svenskar, 10% danskar, 5% finnar, 3% tyskar och 2% övriga. Det blir lite "bättre" ju längre söderut på ön man kommer och nu säger jag bättre för att jag kan tycka att det är lite trist att det blir så koncentrerat. Men visst, det är en härlig ö och Klong Dao en jättefin strand, och anledningen till att vi valde Koh Lanta och Klong Dao var för att få lite kontrast till de andra öarna vi besökte.

Vi var på Koh Lanta i en hel vecka och det blev då längsta stoppet efter våra 12 dagar på Koh Lipe. Och det blev en jättehärlig sista vecka i den thailändska övärlden, full av god mat, elefantridning, nationalpark, avslappning och fler fina solnedgångar. Här kommer först lite allmänna bilder från Koh Lanta så kommer det lite fler inlägg för att gå lite djupare i detaljerna.

Snabb båt från Koh Muk til Koh Lanta. Det tog ca 1½ timme.

Vi bodde på Noble House Resort vilket var ett litet intimt ställe med en liten hotellrestaurang strategiskt placerad mellan poolen och stranden. Perfekt för luncher när barnen kan leka i poolen och middagar när man kan njuta över solnedgången över stranden och havet.

Solnedgångs-fika på stranden!

Här får vi en inblick i den prestigefyllda Thai/Malay Beer Tasting Contest Anno 2013.  Smaksdomare Maria från Danmark i full gång med att avgöra deltävlingen mellan malaysiska Tiger och thailändska Singha. Det är härligt att se hur fokuserad hon är...!

Milla som fokuserad co-driver på väg in till Saladan city.

Förutom turistshopping hade Saladan också en stor mataffär med allt än hemmalängtande turist kan behöva. Här fanns allt från Gott och Blandat och Camembert-ostar till blöjor och barnmat.

Avsaknaden av ost i 4 veckor tvingade oss att införskaffa lite ost och kex vilka med fördel kan sköljas ned med förstklassig thai-rom på balkongen.

Här sitter vi på en restaurang där Jonathan och Maria håller på och berättar historien om den enorma nattfjäril de precis sett. Det är tydligt att Jonathan ännu inte lärt att man med fördel kan överdriva rätt mycket när man gör den klassiska visa-storleken-med-händerna-rörelsen, oavsett om det gäller nattfjärilar, fiskar eller något annat. Maria däremot har tydligt lärt sig läxan.

Avslutningsvis, lite fina strandbilder:

Koh Muk - Emerald Cave

Efter at have set døden/mudderet i øjnene i Crocodile Cave, kunne min begejstring for en ny grotte ligge på et meget lille sted. Men Andreas kom på den smarte plan, at han kunne gå ind først og derefter fortælle (læs lyve) om hvor let det var at finde vej, og at grotten kun føltes lille pga hans ekstreme højde etc. Så vi tog afsted kl 8 i lejet longtail, for at komme inden charterturisterne i Speedos fra Ko Lanta. Andreas sejlede ind først, mens jeg passede børn i båden, og som aftalt kom han tilbage og fortalte, hvor let det var. Så jeg blev overtalt, og efter først at have bandet over Andreas' løgnagtighed og over, hvorvidt jeg skulle tage kajakken til højre eller venstre, alene inde i mørket, så vidste jeg at der kun var en vej - frem! Stilheden sænkede sig over grotten og jeg kunne glide majestætisk gennem tunnelen og ud i lyset på den anden side - i live vel at mærke. På vejen tilbage til havet kom de første grupper af larmende turister svømmende,klamrende til deres redningsveste. Men da gjorde det ikke noget, for nu havde jeg oplevet magien af Emerald Cave.

Med bankede hjerte, kommer pandelampen på

På vej ind i mørket

Andreas tog dette fine billede af smaragdsøen

Koh Kradan - et lille stykke af paradiset

En halv time med longtailbåd fra Ko Muk og man kommer til denne skønne strand på Ko Kradan - mon ikke billederne taler for sig selv...

Bemærk en meget stolt Jonathan som klarede helt selv at holde på sin maske og kigge på fisk. Junior Open Water Diver 2019 - here I come!

 

Ko Muk

Efter tre lange varme dage uden meget elektricitet eller aircondition - og uden drinks! - så var Charlies Beach et overflødighedshorn, som vi grådigt kastede os ud i. Som nyudklækkede skildpadder på vej mod havet, væltede vi mod swimmingpoolen og de kolde fruitshakes. Fire hele herlige dage ved swimmingpoolen og stranden ventede, og også en skøn tur til Ko Kradan og Emerald Cave, hvilket der kan læses mere om i de efterfølgende indlæg.

På Ko Muk indførtes desuden momentet solnedgangsøl, som skulle blive en fast del af "hverdagen" hernede.

 

Koh Tarutao - Crocodile Cave

Crocodile Cave - en guidad tur på Koh Tarutao som beskrevs ordagrant och enbart som "A tour by longtail to discover the mangroves where the crocodiles once roamed". Av själva namnet på turen kunde man kanske ana att det också fanns en grotta med på något sätt, men vi skulle aldrig gissat att turen inkluderade kajak i mörka tunnlar, vandring i knädjup gyttja/mudder i beckmörker och grottvandring, allt med EN pannlampa som enda ljuskälla. Till råga på allt med Jonathan på 3 1/2 år och Milla på 10 månader. Men vi tar det från början:

Vi hade försökt göra Crocodile Cave turen flera gånger, men det fanns bara en longtailbåt tillgänglig för turister så det var först på sista dagen vi lyckades boka den. Då fick vi också vänta 3 timmar extra på piren för att...jag vet inte...kanske helt enkelt bara för att vi är i Thailand.

Så här såg det i alla fall ut, första delen av turen. Det stämde bra med beskrivningen, hittills:

Efter drygt 20 minuter stannade vi vid en stenpir som liknade den man skymtar på förra bilden. Vi förstod inte riktigt om vi skulle fortsätta med båt eller till fots och vår guide/longtail-chafför kunde bara några få ord på engelska. Ett av de var "light" och så var det tydligen meningen att jag skulle ha en sån här på huvudet:

Sen steg han ur båten och vi följde efter. Eftersom vi trodde att vi skulle gå en bit började vi ta på oss skorna, men han bara skrattade och sa "no shoes! ". Vi blev mer och mer fundersamma vad det var vi gett oss in på men följde efter. Efter bara någon minut mötte oss följande syn:

Ok, det var en rejäl grotta, och ett par kajaker (det förklarar "no shoes!") och ett lite vilset amerikanskt par, några år yngre än oss, som stod och väntade vid grottmynningen. De hade paddlat dit i egen kajak men nu visste inte de heller riktigt vad de skulle göra. Vi hade ju vår guide, så de frågade om de fick hänga på oss. Eftersom vi tydligen hade en stundande kajaktur i grottor att vänta och kände oss därför i behov av lite extra stöd i form av personer man kan förstå, så sa vi såklart ja. Ner med hela familjen i en kajak, med Maria längst fram, Jonathan mellan Maria och mig med Milla i bärsjal i famnen, och längst bak guiden. Amerikanerna tog den andra kajaken. Så rodde vi in i mörkret... 

I lyset av min pannlampa rodde vi djupare och djupare in, passerandes under ett grott-tak med hundratals fladdermöss hängande. När man lyste på dem blev de lite nervösa och flydde sin väg. Efter ca 10 minuters rodd, körde kajaken upp mot någon slags underjordisk strand. Den thailändska guiden hoppade av och höll i båten medan jag klev av, och skönk ett par decimeter ner i gyttjan/mudret, fortfarande med Milla hängandes på magen. Guiden tog Jonathan och skuttade med lätthet iväg in i mörkret. Jag följde efter och nådde som tur var fast mark efter 6-7 meter. Efter att försäkrat en skärrad Maria och minst lika skärrade amerikaner att det verkligen var fast mark, följde de efter. Här är en bild på när Maria kliver av kajaken i skenet av pannlampan:

...och så här såg Marias fötter ut när hon var på fast mark igen:

Nu kan man tänka sig att jag, som möjligtvis väger en del mer än Maria gör, sjönk en del djupare, speciellt eftersom jag också inkluderade en Milla i bärsjal. 

Sen började den riktiga grottvandringen. Av förklarliga skäl har vi inte riktigt några bra bilder där inifrån, men jag lyckades få till denna i alla fall:

Vi gick runt inne i grottorna följandes efter guiden i ca en halvtimme, och såg en del fina formationer, stora salar och rätt obehagliga sprickor och djupa hål. 

Eftersom vi bara hade en pannlampa på 7 personer, plus en svag liten ficklampa, och det inte riktigt gick att kommunicera med guiden, kände ingen av oss fyra vuxna i vårt rätta element, eller som en av amerikanarna uttryckte sig: "This is definitely outside of my comfort zone...". Eftersom vi också hade Milla och Jonathan med oss där i mörkret kände vi ganska snabbt att detta inte borde bli någon mycket längre tur. Det hela eskalerade när Milla började få slut på våra reserv-snacks (hon var superhungrig eftersom vi kommit iväg så mycket senare än vi tänkt), samtidigt som guiden plötsligt tog Jonathan i famnen och skuttade raskt över något som i mörkret såg ut som en väldigt smal passage med grottvägg på ena sidan och ett bottenlöst hål på andra. Maria, som var närmast efter, kände sitt hjärta slå lite väl många extra slag så hon tvingade guiden att skutta tillbaks med Jonathan, med ytterligare några extraslag som följd. Det bestämdes sen, med klar majoritet (6-1, eller 6-0 om man räknar bort galna thailändska guider), att nu var turen över och vi letade oss tillbaka genom gångarna till gyttjestranden och våra kajaker. Efter en kort kajaktur ut ur grottan var vi tillbaks till longtailen. Det var skönt att kunna se öppen himmel igen! På väg tillbaks genom mangroven, när den största adrenalinkicken lagt sig, enades vi om två saker: 1) att detta nog kommer kännas som en riktigt häftig upplevelse om ett tag och 2) att vi inte nödvändigtvis behöver besöka några fler grottor, i alla fall inte på några dagar... 

Koh Tarutao - en kort och en lång...

Vi ankom med båt rätt tidigt till Koh Tarutao och hade därför tid för en kortare vandring, på en knapp km, upp till en liten topp med fin utsikt över ön och öarna omkring. På väg upp gick vi förbi ett par Tsunami Evacuation skyltar som berättade hur långt och vart man ska ta vägen i händelse av tsunami. Det visade sig vara precis den vägen vi skulle gå vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi ändå var på väg uppåt. 

De första stegen på turen och man kan skymta en blå tsunami skylt uppe till höger. 

Ytterligare en bit på väg. Det var faktiskt en väldigt fin tur upp med en del höga klippor, hemliga stigar och mystisk djungel. Kändes ovanligt Indiana Jones-aktigt för att vara Thailand. 

Väl uppe blev det såklart fika och en fantastisk utsikt över ön,  våra gamla öar åt väster och en del väldigt klippiga öar norrut. Det kom ett plötslig skyfall när vi var på toppen men som tur var hade vi både tak och ett par extra snacks i ryggsäcken, så det gick ingen nöd på oss. 

Redan andra dagen var det dags för mer vandring, denna gång lite tuffare genom djungel upp till ett litet vattenfall med uppfriskande vattenpoolar. Vandringen skulle ta ca 1 timme men det visade sig vara tuffare än vi trott, med många övergångar över den nästan torra flodbädden med sina slippriga stenar och trixiga övergångar. Utan barn hade det inte varit något större problem men bärandes på 1-2 barn samtidigt som man skulle hitta den bästa vägen över på hala stenar blev snabbt rätt tröttsamt. Det tog därför längre tid och vi nådde första poolen efter en dryg timme. Då var vi helt slut och så långt vi kunde se framåt var det stora stenbumlingar framåt som skulle klättras över för att komma vidare, och vi visste heller inte riktigt hur långt det var kvar, så vi beslutade oss för att nöja oss med denna pool och tog oss ett otroligt uppfriskande dopp, hela familjen. Sen blev det fikapaus. Under fikat blev vi passerade av två tyska tjejer som senare, när vi träffade de på kvällen, berättade för oss att vi gjort rätt att stanna. Det hade tagit de ytterligare en halvtimmes klättring över flodbädden innan de nådde vattenfallet, som i och för sig varit fint, men det hade inte varit så mycket vatten så de tyckte att det absolut inte skulle varit värt att släpa de båda barnen sista biten. Det var skönt att höra för jag hade det lite svårt med att inte nå det vi tänkt, och jag hade föreställt mig att vi missade det mest fantastiska vattenfall med en helt fantastisk pool som man kunde göra det mesta fantastiska dyk ner i, och att allt detta kanske till och med låg precis bortom nästa krök. Så var det alltså inte...

Vandring (eller i alla fall lyftning) genom djungeln. 

De snälla tyskarna tog en fin gruppbild av hela familjen framför poolen. 

Den var inte så stor men väldigt härlig och här visar Maria och Milla hur glad man blev av att bada i den. 

Efter en rätt lång paus gick vi hem igen och nu hade vi fått rutin på att bära barn över klippor och stenar så det tog klart kortare tid att komma hem.

Koh Tarutao

Koh Tarutao är den största ön i nationalparken med samma namn, som också omfattar bland annat Koh Ra Wi och Ko Adang, vilka vi ju skrivit om tidigare. Koh Tarutao ligger dock lite avsides från de andra öarna och rätt långt från Koh Lipe, som är den enda ön nära nationalparken där man kan bo, förutom lite bungalows och tält i nationalparken regi. Detta gör att långt färre antal turister besöker Koh Tarutao, jämfört med Koh Lipe och de andra öarna. Koh Tarutao anses också vara den mest oförstörda av alla Thailands större öar i Andamanhavet, vilket innefatta alla öar väster om fastlandet. Kanske på grund av just detta var den värd för 2002 års amerikanska Survivor, motsvarigheten till vår Expedition Robinson.

Enda övernattningsmöjligheterna på Koh Tarutao var tält eller enkla bungalows. Vi hade redan hemifrån bokat en av lyxbungalowserna med egen toalett och fläkt i taket. Vi var lite osäkra på bokningen för den föregick genom banköverföring till någon bank i Thailand där beskrivningen över hur det Skulle går till var på knapphändig engelska. Men det gick bra och vi fick våra bungalow som planerat.

Vi hade bara tre övernattningar på Koh Tarutao men den bjöd ändå på många upplevelser. Vi startar dock lite lugnt med att presentera vår bungalow och den fantastiska stranden:

Vår bungalow som tog sig väl ut på kvällen. 

Så här ser den ut invändigt där Jonathan och Milla demonstrerar  hur och vad man använder sängarna till. De var rätt sparsamma med elektriciteten på Koh Tarutao så fläkten var bara på mellan 18 och 6. Det gjorde att man vaknade automatiskt kl. 6 av svettningar, om man skulle ha turen att inte blivit väckt av barnlek. 

Även om det finns el på kvällen, så är det klart mysigare med en lykta i Koh Lipe Style bestående av plasthink, sand, plastflaska och ljus. Inhemsk Singha smakar förträffligt i detta sken. 

Enligt mig den vackraste stranden vi stötte på. Maria ska som alltid vara lite motsats och sätter stranden på Koh Ra Wi högst. Den var också superfin men vi såg den aldrig i solnedgång, och strand + solnedgång är ju en klassiskt beundrad kombination. 

Jonathan testat underlaget som delvis var fullt av så kallade krabbkulor. Det stranden absolut inte var fullt av var människor. Vi var ofta de enda på den kilometerlånga stranden och vi var väl som mest 15-20 vid solnedgångstid. 

Ett annat sätt att testa underlaget som nu fungerade förträffligt som byggmaterial. 

Den numera nästan obligatoriska Milla bilden... 

Här strosar vi i lågvattnet i solnedgången.

Idylliskt! Efter den här bilden köpte vi direkt en segelbåt på Blocket.se... fick lust till i alla fall! 

Så där ja, det var inledningen på Koh Tarutao. Imorgon kommer fortsättningen...