Apor!

Efter några dagar på Koh Lanta, kände vi oss lite mätta på svenskar, shopping och strandliv a'la Mallorca så en dag flydde vi så långt söderut vi kunde komma, till Moo Koh Lanta National Park. Den ligger på södra spetsen av ön och innefattar också en massa andra obebodda öar runt om Koh Lanta. Det är en bit dit så vi hyrde en taxi för en dag och begav oss söderut. Vi hade läst att de sista 7 km av turen dit bestod av dirt road så vi var förberedda på en lång transport. Det visade sig dock av tiden sprungit ikapp dirt roaden som förvandlats till en fin, om än något kuperad, asfalterad väg, så det tog inte mer än 45 minuter att ta sig hela vägen.

Det första vi möttes av var en apa som satt och trivdes på en skylt vid ingången. Det visade sig att detta inte var sista apan vi skulle träffa, även om detta nog var den trevligaste.

Trevlig apa!

I nationalparken fanns en fyr, som var var majestätiskt placerad på en liten udde.

Majestätiskt placerad fyr

Utsikten från fyren får man väl ge 'med väl godkänt':

Utsikt från fyren där man kunde se nationalparkens stenstrand till vänster och sandstrand till höger.

Det fanns en liten vandringsslinga på några km som tog en på en timmas djungelpromenad. Vi blev dock rätt svettiga efter att klättrat upp till fyren i drygt 30-graders värme, så vi gick till restaurangen för att grunda med en glass. Efter att vi köpt glassen försäljaren att vi skulle se upp för aporna. Vi tänkte att hon menade om vi tog med de på turen så vi sa något i stil med 'det är lugnt, vi stannar här på ute-restaurangen och äter glassarna,'.  Men det visade sig inte vara lugnt för ungefär 10 sekunder senare dök en apa upp från ingenstans och tog Jonathans glass på det mest graciösa sätt. Ytterligare 3 sekunder senare var de borta, både apan och glassen. Jonathan tyckte inte det var riktigt så roligt som vi, men vi köpte en ny glass till honom och då blev det lite bättre även om hans inställning till apor försämrats lite. Med hjälp av en jordkastande försäljare och vakande ögon lyckades vi få i oss glassarna utan fler ap-incidenter. Så var det dags för djungeltur. Vi gav oss iväg. De första 400m var en backe i öppen sol som kändes nästan lika hög som lång, så vi fick bära både Milla och Jonathan och blev rejält utmattade. Väl inne i djungeln blev det svalare och vi återfick krafterna.

Djungelvandrare med återvunna krafter...

Här har vi återvunnit så många krafter så vi orkar leka med en lian.

Det var en superfin tur genom djungeln som var väldigt gå-vänlig och väl underhållen med lite skyltar här och var som berättade om olika djungelsaker, som t ex vad vissa träd hette och vad de kunde användas till och vilka djur som bodde i skogen.

Efter en dryg halvtimme var det dags för fika och vi började duka upp med supergoda bullar. Efter bara några sekunder kunde vi höra prasslande från djungeln och snart såg vi en apa som närmade sig, inte speciellt försiktigt utan väldigt bestämt. Vi tänkte att det var dumt att utmana ödet så vi packade ihop vårt fika lite snabbt och gick därifrån, Jonathan med sin bulle i handen. Jag som gick sist hann precis se apan rusa förbi mig, kasta sig mot Jonathans hand, lirka ur bullen och sen snabbt tillbaks. Denna gång var det inte riktigt lika graciöst och Jonathan blev väldigt rädd och ledsen. När han snabbt kommit upp i mors famn ropade han "Fy, apa!!" mellan tårarna. Vi gick snabbt därifrån och försökte trösta honom med att apan var jättehungrig och bara ville ha våra goda bullar. Men det kändes lite olustigt. Vi såg ett par fler apor hela tiden och de var inte alls rädda för oss och de såg ut att ha stenkoll på vad vi hade i händerna. Vi njöt inte riktigt lika mycket sista biten, i alla fall inte tills vi kom ut på andra sidan till denna syn av ett smaragdblått hav genom träden:

Runt nästa krök kunde vi skymta sandstranden och fyren ännu lite längre ut:

Vi avslutade turen med ett besök på stranden inklusive ett otroligt skönt dopp i det blå. Det var rätt många apor på stranden med och vi såg en som tog tillfället i akt och rotade runt i en annan turists öppna ryggsäck medan hon var ute och badade. Vi började bli rätt hungrig och framförallt Milla skulle ha mat men det kändes lite olustigt att ge henne mat med vakande ap-ögon i träden omkring. Det var då Jonathan kom på det brilljanta. "Apor KAN inte simma!", sa han. Aha! Vi satte på Milla badkläderna och tog henne med ut i vattnet tillsammans med barnmaten. Sen satt vi och matade henne 5m från strandkanten. Där var vi äntligen säkra för aporna och vi var så nöjda med hur vi lurat aporna så vi gick och hämtade bullarna och satt ut i vattnet och käkade de också.

Senare kom vår taxi och hämtade oss på förutbestämt tid och vi åkte till en annan strand för en sen lunch. Sen åkte vi hem!