Koh Tarutao - Crocodile Cave

Crocodile Cave - en guidad tur på Koh Tarutao som beskrevs ordagrant och enbart som "A tour by longtail to discover the mangroves where the crocodiles once roamed". Av själva namnet på turen kunde man kanske ana att det också fanns en grotta med på något sätt, men vi skulle aldrig gissat att turen inkluderade kajak i mörka tunnlar, vandring i knädjup gyttja/mudder i beckmörker och grottvandring, allt med EN pannlampa som enda ljuskälla. Till råga på allt med Jonathan på 3 1/2 år och Milla på 10 månader. Men vi tar det från början:

Vi hade försökt göra Crocodile Cave turen flera gånger, men det fanns bara en longtailbåt tillgänglig för turister så det var först på sista dagen vi lyckades boka den. Då fick vi också vänta 3 timmar extra på piren för att...jag vet inte...kanske helt enkelt bara för att vi är i Thailand.

Så här såg det i alla fall ut, första delen av turen. Det stämde bra med beskrivningen, hittills:

Efter drygt 20 minuter stannade vi vid en stenpir som liknade den man skymtar på förra bilden. Vi förstod inte riktigt om vi skulle fortsätta med båt eller till fots och vår guide/longtail-chafför kunde bara några få ord på engelska. Ett av de var "light" och så var det tydligen meningen att jag skulle ha en sån här på huvudet:

Sen steg han ur båten och vi följde efter. Eftersom vi trodde att vi skulle gå en bit började vi ta på oss skorna, men han bara skrattade och sa "no shoes! ". Vi blev mer och mer fundersamma vad det var vi gett oss in på men följde efter. Efter bara någon minut mötte oss följande syn:

Ok, det var en rejäl grotta, och ett par kajaker (det förklarar "no shoes!") och ett lite vilset amerikanskt par, några år yngre än oss, som stod och väntade vid grottmynningen. De hade paddlat dit i egen kajak men nu visste inte de heller riktigt vad de skulle göra. Vi hade ju vår guide, så de frågade om de fick hänga på oss. Eftersom vi tydligen hade en stundande kajaktur i grottor att vänta och kände oss därför i behov av lite extra stöd i form av personer man kan förstå, så sa vi såklart ja. Ner med hela familjen i en kajak, med Maria längst fram, Jonathan mellan Maria och mig med Milla i bärsjal i famnen, och längst bak guiden. Amerikanerna tog den andra kajaken. Så rodde vi in i mörkret... 

I lyset av min pannlampa rodde vi djupare och djupare in, passerandes under ett grott-tak med hundratals fladdermöss hängande. När man lyste på dem blev de lite nervösa och flydde sin väg. Efter ca 10 minuters rodd, körde kajaken upp mot någon slags underjordisk strand. Den thailändska guiden hoppade av och höll i båten medan jag klev av, och skönk ett par decimeter ner i gyttjan/mudret, fortfarande med Milla hängandes på magen. Guiden tog Jonathan och skuttade med lätthet iväg in i mörkret. Jag följde efter och nådde som tur var fast mark efter 6-7 meter. Efter att försäkrat en skärrad Maria och minst lika skärrade amerikaner att det verkligen var fast mark, följde de efter. Här är en bild på när Maria kliver av kajaken i skenet av pannlampan:

...och så här såg Marias fötter ut när hon var på fast mark igen:

Nu kan man tänka sig att jag, som möjligtvis väger en del mer än Maria gör, sjönk en del djupare, speciellt eftersom jag också inkluderade en Milla i bärsjal. 

Sen började den riktiga grottvandringen. Av förklarliga skäl har vi inte riktigt några bra bilder där inifrån, men jag lyckades få till denna i alla fall:

Vi gick runt inne i grottorna följandes efter guiden i ca en halvtimme, och såg en del fina formationer, stora salar och rätt obehagliga sprickor och djupa hål. 

Eftersom vi bara hade en pannlampa på 7 personer, plus en svag liten ficklampa, och det inte riktigt gick att kommunicera med guiden, kände ingen av oss fyra vuxna i vårt rätta element, eller som en av amerikanarna uttryckte sig: "This is definitely outside of my comfort zone...". Eftersom vi också hade Milla och Jonathan med oss där i mörkret kände vi ganska snabbt att detta inte borde bli någon mycket längre tur. Det hela eskalerade när Milla började få slut på våra reserv-snacks (hon var superhungrig eftersom vi kommit iväg så mycket senare än vi tänkt), samtidigt som guiden plötsligt tog Jonathan i famnen och skuttade raskt över något som i mörkret såg ut som en väldigt smal passage med grottvägg på ena sidan och ett bottenlöst hål på andra. Maria, som var närmast efter, kände sitt hjärta slå lite väl många extra slag så hon tvingade guiden att skutta tillbaks med Jonathan, med ytterligare några extraslag som följd. Det bestämdes sen, med klar majoritet (6-1, eller 6-0 om man räknar bort galna thailändska guider), att nu var turen över och vi letade oss tillbaka genom gångarna till gyttjestranden och våra kajaker. Efter en kort kajaktur ut ur grottan var vi tillbaks till longtailen. Det var skönt att kunna se öppen himmel igen! På väg tillbaks genom mangroven, när den största adrenalinkicken lagt sig, enades vi om två saker: 1) att detta nog kommer kännas som en riktigt häftig upplevelse om ett tag och 2) att vi inte nödvändigtvis behöver besöka några fler grottor, i alla fall inte på några dagar...